Aldrig slutar vi inför verkligheten förundras. När Göran Hägglund efter en rad av inre tvivel och själslig kamp nu insett det rekorderliga med införandet av skoluniform är det ett tecken från ovan om att man aldrig skall sluta tro på människan, människan är social, människan är kreativ, människan är god. Göran Hägglund kanske trots allt är människa.
Huvuvida Hägglund smakat på den marxska soppan eller enbart kastat sitt frimodiga jesuseri över bord för att återvända till urkristendomens kommunistiska galenskap ( vi betackar oss för att dela underkläder med bröder och systrar, kontrollen över produktionsresultat och -medel får duga) återstår att se. Men ett fall framåt ger plus i kanten när historiens marcherande massa ger sin slutgiltiga dom.
Ungdomens alienation under det kommersiella oket "individualisering", som i praktiken innebär en ständig kloning, kan knappast besegras med draget E2-E4, men ett vinnande öppningsdrag mot frihetens rike. Offentligt bekostad och lokalt designad kommer skoluniformens estetik fylla det gemensamma rummet med skönhet och positiv anda. Det blir ett slut på string över halva ryggen denna styggelse - gärna string men under kjolen!
Ögonen ska befinna sig i kunskapens värld och riktade mot varandras sociala sinne, inte ständigt strävande efter köttsliga njutningar. Sexualiseringens repetativa mekanisering drar ner oss i förfrämligandets träsk. Ungdomens bytesvärden stavas status och kropp - upphäv den sociala relationen som förhärskar i skolan. På med uniformen - demaskera skiten.
Hägglund må vara kristen idealist, är han på väg mot dualism måntro? Men Görans vägar verkar vara outgrundliga.
